Dagar i mitt liv

Fast egentligen är det bara runt 0 grader, men här inne känns det kallt (ja just, jag skulle tända brasan ja...). Sitter här och pluggar, försöker få in alla uppgifter som ska lämnas in och samtidigt skriva klart min uppsats, men istället tänkte jag blogga lite. Det här blir förövrigt det sista inlägget i den här bloggen, men det kommer en ny. Ni som vill ha adressen kan ju höra av er för att få den.
Just nu är jag inne i en av mina trötta perioder, vilket innebär att jag sover för mycket och missar lite föreläsningar, inget som inte går att ta igen, men det blir lite stressigt ibland. Jag ska dock försöka hålla mig till mina fina små scheman, så går det som en dans... bara jag vaknar först. Jag har i och för sig analyserat mig själv lite och kommit fram till att de titne är så konstigt att jag är trött just nu, jag menar, dels har jag heltidsstudier, en c-uppsats vid sidan av det, två barn (hur goa de än är så tar det ju tid och energi), ett hus där det alltid finns något att göra (för så är det med hus), en vårdnadstvist som går mig på nerverna och smygdrar energi konstant, plus att jag skulle vilja skriva lite mer skönlitterärt...och facklitterärt... och sticka, fota och träna. Det är bara att inse, dygnet har inte tillräckligt många timmar.
Jag var på rehab-gruppen förra veckan för adl-bedömning. Mannen som intervjuade mig var rätt imponerad över alla mina strategier för att klara vardagen. Det var dessutom lite intressant hur en person sätter ord på mina beteenden och förklara så det stämmer precis. Det var en häftig upplevelse. Han tog dessutom den här tröttheten på allvar, vilket få människor har gjort förut. Vårdcentralen har ju bara konstaterat att eftersom det inte är något fel på sköldkörteln och jag har inga vitamin/mineralbrister. De har i flera omgångar konstaterat att det inte finns något fysiskt fel på mig. Nåja, kontentan av det hela var iaf att jag kände mig förstådd, blev stärkt i mina strategier och hur jag ska använda mig av dem i större utsträckning, plus att han kommer rekommendera att de fortsätter utredningen även om jag hamnar under gränsvärdena för ADD, just för att jag ska få hjälp i att hantera de sidor som gör att jag ibland känner att jag fungerar sämre än jag borde.
Så, nu ska jag ge mig själv ett löfte.... jag ska planera in studier varje vardag och hålla det, även om det bara blir lite och inte så bra. Sen ska jag försöka, fel, jag ska GÖRA, mer scheman och mer struktur på min vardag, eftersom jag vet att jag fungerar bättre då. Å så ska jag vara snäll mot mig själv när jag inte orkar, för jag blir inte piggare av att känna skuld över allt jag inte orkar göra. Och imorgon ringer jag vårdcentralen om den här huvudvärken jag haft i över en vecka, nu får det vara nog.

Jaha, så var det med det. V lagar mat idag och L ska duka, så jag ska väl plocka av bordet och tända en brasa innan det är dags att äta... hmm... ta in ved kanske är första steget.

Ha det gott och hör av er om ni vill ha nya adressen!

Eller, ja, snöstorm i alla fall. Och här sitter jag och har inte fått på vinterdäcken än, blir att göra det snarast och låta bli att åka nånstanns innan dess. Surt!

Igår började V i skolan här i byn. Hon var så pirrig och förväntansfull innan vi gick dit. När vi väl kom till skolan tog ett par av tjejerna där hand om henne och de försvann iväg på skolgården en stund innan det ringde in. Jag följde bara med och lämnade sakerna från gamla skolan till hennes nya fröken, sen sa jag "hejdå" till V och traskade hemåt.
Sen kunde L (som var hemma med U) och jag göra oss iordning i lugn och ro innan det var dags för dagis. Jag träffade V på skolgärden när jag lämnade L, och hon hade det jättebra med en hel svärm av tjejer och killar som släpade runt henne och ville visa allt. När hon kom hem efter skolan var hon trött av alla nya intryck, men inte alls på det där sättet som gör henne så lättretlig, utan bara...lugn. Hon satt i soffan ett tag och vi pratade om hur dagen varit. Hon hade haft det jättebra, vilket märktes ännu tydligare när hon igår kväll strax innan nio konstaterade att hon var tvungen att lägga sig i tid, så hon skulle vara utvilad för att orka med morgondagen. Det har väl aldrig hänt förut!!! Imorse var hon uppe före mig och klädde på sig när jag klev ur sängen, sen gick hon och fixade frukost åt sig utan att jag behövde säga nåt. Är det så här det är när barnen trivs i skolan???? Hon har i och för sig visat hur skönt hon tyckt att det skulle bli att slippa gamla skolan, ända sen vi bokade tid med rektorn. Hon har varit lugn och glad mest hela tiden, en helt annan unge liksom. Det är som i somras när vi fick beskedet om att jag fått ensam vårdnad interimistiskt, innan pappan överklagade och V blev sju resor värre än innan.

Själv har jag en skum huvudvärk och feber som kommer och går, men jag vilar när jag kan så kommer det nog gå över. Ska försöka plugga och röja lite idag, försöka få lite ordning innan helgen... det är ju nån som påstår att jag fyller år då.

Kramen!!!

Ja, då var helgen över. Barnen varken hämtades eller lämnades i tid, och L var lika allergisk som vanligt när hon kom från sin pappa. Dessutom hade de inte "hunnit" vara ute och sagt "bus eller godis", de hade ju suttit och spelat dator och tittat på film medans deras pappa satt på sitt kontor... så det första jag fick göra var att spöka ut dem och skicka iväg dem ut tillsammans med några av de andra barnen på gatan. Det blev lyckat, och sen blev det amerikansk pumpapaj och Indiana Jones på tv:n.
Gårdagen flöt på utan att nåt särskilt hände. Idag däremot....
Vi började dagen med att lämna L på dagis och sen åkte jag och V till en väninna och fikade, sen blev det grupparbete en stund. Sen åkte vi till skolan i byn och pratade med rektorn angående huruvida V ska få börja i skolan där trots deras pappas nekande till det. Hon såg det som en självklarhet, så på måndag får V äntligen börja i nya skolan (5 minuters promenadväg hemifrån). Behöver jag ens påpeka att hon och alla runtomkring är överlyckliga? V har sprungit runt i 1½ timme och tjutit av glädje :D
Nu kanske hon, och vi, äntligen kan få lite lugn.

Nu blir det kladdkaka och soffgos för att fira dagens framgång!!!
Woooooohoooooo!!!!

Och här i huset gör vi pumpalyktor, aka Jack O' Lantern. Lite svårt att få till med den stora kniven, men det gick till slut...å roligt var det. Hela familjen var samlad i köket och hjälpte till på diverse olika sätt :)

Jag började med att skära upp ett lock, och Varja tog kontroll över urgröpandet

Sen ritade vi upp ansiktet tillsammans; V gjorde ögon, L gjorde näsan och jag gjorde munnen... U fotade det hela ;) Skärandet gjorde dock jag, knivig uppgift på många sätt, men snyggt blev det... så här:

Så nu står Jack utanför våran entré och lyser upp i höstmörkret.

Här har vi annat som lyser upp höstmörkret, kan inte säga mer än att det blir ett lovande höstlov med hoppfulla barn. Nu ska jag fortsätta pyssla här hemma, vi hålle rpå och målar hallen, den är nästan klar, det kommer bilder när vi är färdiga om en vecka eller så.

Pussen på er och ha en trevlig, men läskig, halloween!!!

Alltså, helt ärligt..... vad har det tagit åt vissa män? Å varför beblandade vi oss kvinnor med dem i första taget?
Satt hos en väninna häromdagen när hennes ex skulle hämta barnen. Först hörde han inte av sig alls, sen messade han och talade om att han hämtar på eftermiddan "nån gång", för att vid fyra meddela att han komer kvart i fem. Han kom fem i fem. Men han betedde sig som om det var sitt eget hus han gick in i. Knackade på, öppnade dörren och bara klev in. Hälsade inte på varken mig eller hennes sambo när han kom in, utan gick rakt förbi. När han och barnen skulle gå klev han in i köket där vi satt "kan man ta en kaka?" Vi blev så paffa att det tog flera minuter innan nån av oss kom för sig att svara. Behöver jag säga att folk var förbannade när han gick??
Mitt eget ex är inte ett dugg bättre, han kör runt ungarna i en avställd bil, missar möten på soc, går runt och skryter om sitt företag som går sååååå bra medan det egentligen har betalningsanmärkningar och skulde rhos fogden.... det senaste från honom var att han idag meddelade att han behövde hämta L jättetidigt imorgon för att de ska på tävling. Detta är alltså hästtävlingar och ungen är så allergisk mot hästar att hon efter medicinering får svårt att andas när hon utomhus träffar hästar mer än en kortare stund (alltså 15-20 minuter). Hur bär man sig åt för att tappa så många hjärnceller att man inte fattar sånt här???
Nåja, ingen risk att jag släper iväg henne under de omständigheterna. Men det lär jag ju få höra, att jag hindrar henne från att träffa sin pappa. *suck* Nåja, det är inte jag som förstör för honom i alla fall, och det tror jag både soc och domaren ser.

För övrigt så kom första snön i den norra länsdelarna igår kväll. Här var det bara kallt, och är fortfarande. För en stund sen stod termometern på 3 grader bara, men det är strålande solsken. Det är alltså en helt underbar höstdag, och här sitter jag framför datorn och väntar på inspiration att städa.... den kommer inte att komma så det är bäst att sätta fart ändå. Sen ska jag opponera på en uppsats, börja skriva på min egen och försöka hinna med det ordninarie plugget med. Bäst att sätta fart kanske.

CU

Här hostas och snörvlas det i omgångar nu. V förra veckan, jag och L den här veckan. Det innebär att jag är hemma från mina obligatoriska föreläsningar, å det innebär extra jobb när jag mår bättre. Tycker det är lite...hmm.. orättvist faktiskt med dessa obligatoriska föreläsningar. Jag menar, som ung har man bara sig själv att se efter, och att sitta på en föreläsning med feber funkar även om det inte är optimalt. Som förälder har man inget val, är ett barn sjukt så stannar man hemma. Det är som att man straffas för att man skaffade barn innan man började plugga. Nåja, sånt är livet, bara att kämpa på.
Mitt i förkylningen har vi äntligen kommit igång med att få lite ordning här hemma, men att skruva Ikea-möbler med virus i kroppen är inte lätt... men det går. Det kommer bli såååå fint här. Just nu håller vi på med sovrummet, bara några lådor kvar, få upp gardiner och nya lampskärmar så är det klart.... då kommer det bilder. Sen blir det hall och allrum som ska fixas. Hallen är väl det stora, för där ska det målas om och fixas lite med trappan, men jag räknar med att vara klar innan jag fyller år iaf ;) Allrummet ska mest städas och packas upp lådor. Barnen ska få upp ett skåp dit till sina pysselsaker och dvd-filmer, vi ska koppla in tv-spelet och dvd-spelaren så de kan sitta där och titta om de vill. På sikt ska det tapetseras/målas om, soffan ska bort och vi ska ha in lite mattor, stora mysiga kuddar och saccosäckar att sitta i. Så det ska bli en stor lek- och spelyta på golvet och samtidigt ska det gå att sitta lite mysigt när man tittar på film. Kommer bli supermysigt, men det är ett projekt för vår/sommar/höst nästa år.

Igår var vi alltså på Ikea och ytterligare en möbelaffär. Vi hittade en hatthylla som ska införskaffas nästa månad (den var lite dyrare än vad ekonomin tillåter just nu), en billy-bokhylla med överskåp och en byrå till sovrummet. Byrån var ett fynd, den stod i fyndhörnan och var sänkt med 600kr. Vi hittade den efter att ha lastat på paketen till samma byrå från lagret, så snacka om att vi hade tur. Det var ju bara att lasta av de paketen vi redan hade hämtat och lasta på de från fyndhörnan istället. Sen hämtade vi en snuvig L på dagis och en arg V från skolan, och åkte hem och började bygga. Byrån är på plats och bokhyllan ska på plats ikväll. Ikväll ska vi även rensa ur det skåpet som står i hallen, för det ska flyttas upp till allrummet imorgon. Lillebror kommer och hjälper oss och käkar middag. Jätteroligt att han kommer hit, han har inte hunnit hälsa på sen vi flyttade hit.

V har haft en jättetuff vecka i skolan. Några kaxiga småflickor retar henne och bråkar med henne, så hon vill helst inte gå till skolan. Först bestämde vi att jag skulle prata med hennes lärare, men när jag kom dit igår så hade hon gjort det själv och ville inte att jag skulle göra det längre. Så starkt av henne!! Hoppas bara att det hjälper, annars får jag ta ett snack med hennes lärare. Sen har V haft bekymmer med skolprestationerna den här terminen, av två anledningar: för det första är hon för trött pga att hon går upp så tidigt på morgnarna, så hon orkar liksom inte hänga med, sen så vet vi ju sen tidigare att hon har problem med koncentrationen, och ju äldre man blir desto mer märks det. Så nu sitter jag och V och pluggar matte och läsning på helgerna. Det går jättebra, hon är verkligen supersmart, men måste liksom tas på rätt sätt. Hon kräver lugn och ro och att någon sitter med och håller koll på när hon börjar bli för trött så hon tar en paus då. Så länge hon har de förutsättnningarna så går det som en dans. Men jag anser inte att barn ska behöva hemläxa varje vecka för att kunna nå målen i skolan, det är lärarens och skolans jobb att se till att ALLA barn får det stöd de behöver i skolan för att klara det de ska klara. Hos oss är utbildning viktigt och både jag och U jobbar hårt för att stötta barnen, men tänk om vi inte hade varit den sortens föräldrar då? Om vi inte hade haft kunskaper att kunna hjälpa barnen, eller viljan? Hur går det för de barnen? Det här är ju anledningen till att fler och fler barn inte klarar sina mål i skolan. Nåja, min tös kommer klara målen galant med lite hjälp från oss.

Jag fick förresten en insändare publicerad i likaltidningen igen... kul när de tycker att det man skriver är viktigt och får ta lite plats :)

Å så har jag träffat min klient för första gången, kommer bli riktigt spännande att jobba med denne.

Nu ska jag plugga lite, å sen gå och handla antiförkylningsmat = frukt, vitlök, och tranbärsjuice. Nu ska vi mota bort virusarna ;)

Ha det gott och håll er borta från förkylningarna!

Jupp, nu har bilen kommit hem och rullat några mil. Sååååå skönt med en fungerande bil. Det blev en Ford Mondeo -01, med massa rolig extrautrustning, men framför allt är den fungerande, med krockkuddar både framåt och på sidorna, antispinnsystem och..ja... den funkar!! Känns tryggt att köra den, även om den drar mycket soppa.

I övrigt går livet framåt med plugg och allt annat. Känns lite skumt att skriva det nya efternamnet, men man vänjer sig ju efter et tag. Kan knappt fatta att jag gift mig med en så underbar man :)

Jag är lite glad för ajg fick en insändare publicerad, men det ger lite tid för eftertanke. Bryr sig verkligen någon om att läsa och förstå? Och ännu viktigare, bryr sig någon tillräckligt för att göra något? Knappast, skulle jag säga. Våra politiker bryr sig bara om sin egen makt, och att få dem att följa barnkonventionen är ju lönlöst arbete. Här är insändaren btw:
http://na.se/opinion/svarasnabbt/1.964247-vuxnas-maktkamp-drabbar-barn

Sverige har åtagit sig att följa FN:s barnkonvention. I denna står tydligt och klart att det är barnets bästa som alltid ska gå först och att detta ska utredas noga samt vara vägledande i allt som handlar om barnen. Trots det så har Sverige i flera fall frångått detta.

Ett exempel, bland många, som jag vill ta upp är föräldrars utövande av makt mot varandra genom barnen och mot barnen. En flicka som är nio år och bor hos sin mamma på heltid och träffar sin far nån gång ibland, tvingas tack vare vår lagstiftning ”för barnets bästa” att gå i en skola där hon inte trivs och som dessutom ligger flera mil från där hon bor, därför att hennes pappa vill det. Han kan göra så därför att hovrätten beslutat att de ska ha gemensam vårdnad, trots konstanta sabotage från pappans sida. För att göra det ännu bättre anser inte våra kära kommunalpolitiker att man ska ha rätt till skolskjuts under dessa omständigheter, därför att hon inte går i närmsta skolan. Flickans pappa har alltså helt och fullt rätt att bestämma hur hon ska gå i skolan och tvinga modern att skjutsa henne dit (för tro inte att han ställer upp med sånt, eller ens betalar för skjutsen). De kommer ur ett mycket destruktivt förhållande där han utövade makt över både henne och barnen på alla sätt. Detta får han nu, helt lagligt, fortsätta med.

Både hovrätten och kommunalpolitikerna har svikit den här stackars flickan, vilket är helt emot FN:s tredje artikel i barnkonventionen. Sveriges lagstiftare, lagmän och politiker behöver börja tänka på barnen, ur barnens perspektiv, och anpassa systemet efter dem och inte efter föräldrarna.

Jag börjar ärligt förlora tron på sverige som en rättstat, man tar inte hänsyn till människor längre utan förlitar sig enbart på teknisk bevisning, som man inte ens är kompetent att ta vara på. En väninna till mig har utsatts för mordhot, så allvarliga att hon tvingats flytta och hela hennes familj har fått skyddad adress. Personen som hotat är dessutom känd hos polisen och figurerar i ett antal utredningar. Vad händer eter polisanmälan då? Ingenting!! Fallet läggs ner därför att det är "ord mot ord". Jag har själv varit utsatt för hot, där det dessutom fanns bevis i form av sms, men pga att personen inte uttryckligen sa vad han tänkte göra, så las det ner. Så, ett tips till dig som är arg på nån, hota bäst du vill, men se till att inte bli inspelad. Då är du safe. Ska du vara på den säkra sidan kan du använda uttryck som "du ska få betala", "det kommer bli synd om dig" osv, så räknas det inte ens som hot. Detsamma gäller psykisk misshandel, för det är faktiskt helt ok (enligt praxis) att bryta ner en människa systematiskt under flera år, till gränsen för vad en människa klarar utan att gå under, så länge man inte slår dem rent fysiskt. Detta trots att polisen gått ut med en kampanj om att även psykisk misshandel är olagligt och ska polisanmälas. Men när man gör det händer ingenting. Polis och åklagare i vårt land borde allvarligt se över sina människovärderingar och bedömningsgrunder, för det här suger!! Det finns inget skydd för de som lever under hot och förtryck så länge det itne finns blåmärken eller brutna ben att journalföra. Jag blir bara så trött...

Så, nu har jag gnällt färdigt för idag... nu ska jag gå och baka småkakor med mina prinsessor.

Observera att följande inlägg kan innehålla vissa sarkastiska och ironiska uttalanden, samt vissa svordommar.

Det var längesen jag skrev om politik, men nu är det ta mig fan dags igen. I fyra år har vi haft en blå koalitionsregering i kommunen, men nu ser det ut att förändras. Det skiljer visserligen bara ett mandat och rösträkningen är inte helt klar förrän på fredag. Så långt är väl allt ok, folk begriper inte samhällets bästa och röstar rött. Det som INTE är ok är hur mandaten räknas fram. Trodde du att din röst var lika mycket värd som alla andras? Tänk om, för det beror på i vilket aldistrikt du bor. Det är nämligen så att vår kommun är uppdelad i fyra valdistrikt, pga att socialdemokraterna en gång i tiden ville stänga ute vissa partier ur kommunfullmäktige. Så man delade i kommunen i fyra distrikt, eftersom det på så sätt förändrar hur många röster ett mandat kräver. Och så har det sett ut sedan dess. Röstmässigt har vår blåa koallition ca 2000 fler röster än de röda, men ett mandat mindre i kommunfullmäktige. Detta just för att rösterna i de olika distrikten räknas olika. Jag tar ett räkneexempel med fiktiva siffror. I distrikt A behövs det 50 röster för att få ETT mandat i fullmäktige, medan det i distrikt B krävs 150 röster för ett mandat. Så, i vissa områden är en röst inte lika mycket värd som i andra områden. Hur snett är inte det här???? Vi ska ha en representativ demokrati där alla människors röster är lika mycket värda, men så är det alltså inte. Bor du i fel distrikt så är du mindre värd. Fullkomligt logiskt, eller hur?!!

Det har dessutom kommit fram att vissa socialdemokratiska funktionärer har "hjälpt" vissa personer i vissa stadsdelar att rösta rött. Man har helt sonika gått hem till folk, hämtat dem, förberett deras valkuvert och sedan följt dem in till vallokalen. Det är inte direkt svårt att få en person med dåliga språkkunskaper från ett land med en högervriden diktator att rösta rött. Tvärtom är det extremt enkelt, och det vet ju dessa valarbetare om.

Jag trodde i levde i en demokrati, men.... jag trodde nog fel.

På riksnivå är det nog så spännande då det idag rapporterades in att den borgerliga alliansen fått ytterligare ett mandat till riksdagen och att det nu endast saknas ett mandat till majoritetsregering. Det är sagt att resultatet ska vara klart ikväll, men vi får väl se..... spännande är det iaf.


Rent privat så är jag numera gift :) Det hände i lördags och var sagolikt underbart! Hela dagen var perfekt, från början till slut och en lång stund in på söndagen med. Barnen var så otroligt duktiga och tog sina roller på stort allvar och förstod att det var en glad men viktig dag. De var verkligen som två små änglar hela dagen. Min älskade U var..... ja... perfekt, underbar, stilig.... finns inte ord nog att uttrycka hur helt suverän han var och är.
Vad gäller bil så är vi nu inne på tredje veckan utan, och att bo så här långt från stan utan varsinn bil är minst sagt svårt. Men vi satsar på att ha det löst under veckan (håller tummarna för det). Det blir en kombi i alla fall, så mycket är vi klara med. Vi har provkört några och har just nu två som båda känns bra, å ska provköra ytterligare en imorgon. Vi får se vad det blir, vill inte ropa "hej" än.
Å jag har fått köpa ansiktsrengöring och ansiktskräm till V, hon börjar bli stor och har börjat få finnar *fniss*. Läskigt egentligen hur snabbt de växer upp.

Nåja, tillbaka till dagens göromål, så får vi se när jag vill spy galla över våra politiker igen.
C ya!

jag är förkyld :( alltså, så där att det konstant rinner i näsan och jag är helt matt. Ingen feber dock, och jag har inte bestämt mig för om det är bra eller dåligt. Feber brukar ju kunna hjälpa kroppen att ta död på virusarna... men det är samtidigt skönt att slippa. Så nu tänker jag gnälla lite... bara för att jag varit så förbannat positiv ett tag... ibland tröttnar jag på allt positivt tänkande bara.

Fia är sjuk och kommer troligtvis att avlivas.... å Fia är bilen alltså. I söndags hade jag en "ta-hand-om-mig-själv-dag", tänkte sola, shoppa lite inför bröllopet å bara ta det lugnt när barnen var hos sin pappa. Så planen var att åka till Ica och lämna returpapper o dyl, för att sedan åka mot city. När jag ska svänga in på parkeringen vid Ica dog bilen. jag startade om och lyckades på otroligt höga varvtal ta mig till återvinningscontainrarna. Där dog den igen. Jag slängde skräpet och satte mig i bilen igen, försökte starta men den dog direkt igen. öppnade huven för att se så ingen bränsleslang var loss eller så... inte ett skit såg jag. Ringde min far och han sa ungefär samma, "kolla så inga slangar har lossnat, som du beskriver låter det som att det är fel i bränsletillförseln". Inte mycket mer att göra, så jag messade U och traskade hemåt. Eftersom det inte blev någon shopping passade jag på att packa upp några lådor och hittade våra skrivbord. När U kom hem tittade vi på bilen och konstaterade att vi inte kunde göra annat än bogsera den till verkstad. hade vi bogseringslina då? Nope, inte heller fanns den ögla som man ska fästa i fronten av bilen för att fästa linan i. Tydligen är det ett vanligt problem på Fiat... att öglan går sönder alltså. Nåja, bogseringslina fick vi låna av Us pappa, ifall vi kunde lösa öglan på något sätt. Inte mycket mer att göra än att försöka få ta i en ögla på skroten när de öppnade måndag morgon liksom. Kände mig ändå rätt lugn, typ "det ordnar sig"-lugn. Så ringer min ex-mans sambo och skriker åt mig för att de inte klarar av att skjutsa hem barnen i tid, för de har bara en bil. Det lustigaste av allt i just den situationen var att jag bara kände att det var ok att hon ringde. Jag är inte arg på henne, inte hennes skyldighet att se till att barnen kommer hem liksom. Dock satt barnen i hennes bil när hon ringde och hörde allt, så det var två ledsna flickor jag fick hem. men jag var fortfarande lugn... helskumt. Sen upplevde jag ett fenomen som jag tidigare bara snuddat vid... projektiv identifikation. När hon lagt på luren, precis som hennes sambo brukar göra, rakt i örat på mig, och det hade gått en liten stund kände jag abra en enorm ilska och frustration som inte kom från mig. Jag verkligen skakade i hela kroppen. I och med det lugn jag kände innan så var det rätt naturligt att börja fundera över vad som hände med mig, och självklart var det hennes ilska och frustration som hade "smittat av sig" på mig. Hon överförde helt enkelt sina känslor på mig. Skithäftigt verkligen! Det är sånt som man som terapeut kommer få jobba en del med senare. Nåja, efter att ha stått och andats djupt en liten stund så gick det över, inget konstigt med det liksom. När barnen kom hem en timme för sent var jag redan lugn och harmonisk igen.

Måndagen började med att jag åkte runt till några olika bilskroter för att hitta en bogseringsögla, efter jag lämnat barnen på dagis och i skolan då. Tydligen är det inte alla som har Fiatdelar. När jag väl hittade en så var det bara att ta sig hemåt och väcka U. Vi hjälptes åt att bogsera bilen till verkstaden och lämnade den där med beskedet att vi skulle få besked under dagen vad som var el och vad det skulle kosta att åtgärda. Sen började vi göra upp schema för hur vi skulle ta oss till och från jobb, skola, barnhämtning osv. Visst är det bra att han jobbar oregelbundet, men i en sån här situation blir det lätt besvärligt. Det blir många turer fram o tillbaka och hit o dit för att få allt att klaffa så alla kommer i tid dit de ska, men det löser vi. Fick dock inget besked från verkstaden under dagen, däremot en fet ångestattack som kom på kvällen, utvecklade sig i nästäppa och höll i sig till eftermiddagen dan därpå.

Tisdag morgon fick vi gå upp en stund tidigare än vanligt, eftersom U började jobba kl 7 och vi fick skjutsa in honom till jobbet. När vi hade lämnat av honom tog jag och töserna en McD-frukost innan skola och dagis. Där nånstans gick den enkla nästäppan till att bli rinnsnuva. Sen kom mattheten. Jag skulle ha pluggat med kompisarna i min grupp på eftermiddagen, men kampade i mammas soffa istället tills det var dags för upphämtningsrunda till skola, dagis och Us jobb. Lagom när vi kom hem så ringde... prästen (inte bilverkstan). Hon var ändå i närheten och undrade om vi kunde ses och gå igenom bröllopsgudstjänsten. Så nu har vi träffat vår vigselförrätare med... det tar sig :) Sov riktigt gott natten till idag, skjutsade barnen till skola och dagis, åkte hem och la mig en stund. U ringde verkstan och fick besked om att Fia kommer avlivas med största sannolikhet. kamremmen var trasig och med den behöver de tydligen byta topplockspackning mm samtidigt. Kontentan var att reparationen skulle gå på ungefär lika mycket som bilen kostade i inköp, men de ska dubbelkolla en gång till innan vi får slutligt besked. Så, nu står vi utan extrabil vilket gör situationen med skoskjutsar osv jäkligt besvärligt, men hanterbart. Det här tar otroligt mycket kraft, och i kombination med förkylningen så gör det att skolan får vila idag, och kanske imorn. Just nu sitter jag hos min mor och väntar på att klockan ska bli så mycket att jag kan åka och prova klänningen igen, hämta barnen, beställa blommor och sen åka hem och vila... tills det är dags att hämta U på jobbet. Behöver jag ens påpeka att jag är trött???

På den positivare sidan så börjar den klaffa ordentligt inför bröllopet, snart är allt klart och det känns sååååå bra :) Så, nu har jag gnällt klart och ska slänga mig på mammas soffa en stund tills det är dags att åka. 


btw, vi har inget internet just nu, så jag kan bara kolla mail o dyl nån gång om dagen när jag får tag i en dator med uppkoppling... bara så ni vet ;)

Ja, så vad händer här? Vi har varit i Danmark hela familjen. Riktigt jäkla härligt och välbehövligt var det, det kommer en reseberättelse lite senare.
Här hemma är det dock inte lika muntert. Efter hovrättens beslut att vi ska ha gemensam vårdnad så har inte V velat träffa sin pappa, och han underlättar inte direkt. Han godkänner heller inte skolbytet, vilket gjort henne ännu mer ledsen och arg. Det är inte helt lätt att svara ett barn som frågar varför hennes pappa gör allt för att göra henne ledsen och varför han inte bryr sig om henne. Ytterligare bakslag var att hon inte får skolskjuts, för det har våra politiker bestämt. De anser nämligen att om man har gemensam vårdnad men inte har växelvis umgänge så har man VALT skola. Som att alla föräldrar har så bra kommunikation. Så, vi anses alltså ha valt att ha henne i en skola flera mil bort, därmed får hon ingen skolskjuts och jag får stå för hela ansvaret att få henne till och från skolan. Detta innebär även att hon måste vara på fritis, vilket hon inte hade behövt annars, och den kostnaden hamnar på mig. Egentligen har vi delat ansvar för barnen, men eftersom han vägrar ta det så måste jag göra det. Det är mitt föräldraansvar!!! Nåt han helt missade när han begärde gemensam vårdnad. Så nu måste V gå upp en halvtimme tidigare varje morgon, för att åka till en skola hon vantrivs i och sedan vara på fritis som gör henne trött och grinig, och sedan åka hem sent på eftermiddagen och få färre timmar hemma tillsammans med sin famillj. Allt detta pga att hennes pappa inte kan vara pappa med ansvar, utan tror att han enbart har rättigheter.
Jag är så less på det här!!!!!!!

I övrigt så börjar det arta sig med förberedelserna inför bröllopet, vilket borde vara roligare än det är just nu.

Jag har inte skrivit så mycket rent personligt på ett tag, för det har egentligen inte funnits så mycket att skriva. Vårat liv har varit enkelt, lugnt, harmoniskt... ja så nära perfekta det går att komma, med mindre moln på himlen men inget som inte varit hanterbart. Egentligen har inte så mycket förändrats, men harmonin och lugnet fick sig en törn när vi fick veta att barnens pappa överklagat till hovrätten, och igen igår när han fick igenom sitt överklagande vad gäller vårdnaden. Så nu har vi åter gemensam vårdnad, vilket innebär att Vs skolgång är upp till honom och han har klart och tydligt talat om för alla som velat lyssna att han inte godkänner skolbytet. Så V är arg, ledsen och sviken. Så pass att hon överhuvudtaget inte vill träffa honom. Vad gör man som mamma då? Jag kan ju inte trampa över hennes känslor och tvinga iväg henne, då är jag inte bättre än honom. Å andra sidan har han inte direkt visat entusiasm över att ha henne heller. Han hör fortfarande inte av sig under de veckorna hon är hos mig, frågar inte om hon vill komma dit, hör inte av sig för att göra upp när hon ska komma osv osv. Tur att V har U som en bra manlig förebild, annars vet jag inte hur jag skulle lösa den biten. Ibland tänker jag tillbaka på hur det var precis när vi hade flyttat isär, barnens pappa och jag. Jag kan tänka på hur jobbigt allt kändes och hur jag ibland kunde önska att barnen kunde bo mer hos honom, att jag skulle få lite lugn och ro, och tid för mig själv. Men ju längre från den tiden ajg kommer, ju bättre jag mår i mig själv, desto mer bryr jag mig om mina barn. I dagsläget finns det inget jag inte skulle göra för att de ska må bra. Så just nu är jag lite bekymrad för V. Hon behöver ju träffa sin pappa, iaf lite, men jag kan inte tvinga henne.

I övrigt går flytten framåt, med små steg, men ändå framåt. Jag börjar känna att jag har lite ordning här, och bättre blir det hela tiden. V har haft kompisar här flera dagar senaste veckan och det gör henne glad :) På söndag kväll åker vi till Danmark. Först blir det köpenhamn och sen legoland, ska bli riktigt skönt att komma iväg med hela familjen. Nu ska jag krama på U som precis kommit hem och sen sova lite.

Btw så har jag kommit igång med min sommarkurs "brottsplatsens arkeologi" och den är såååå spännande, men svår... visste ni förresten att inte alla flugor kan flyga? och att genom att bestämma vilket larvstadie en fluglarv gått igenom kan man se hur länge ett lik varit ett lik? Hur coolt som helst!

Nej inte målaren, rosen ;)
Igår bar vi möbler för fulla muggar. Lägenheten är nästan tom och huset är fyllt till brädden. Nu är det bara det sista kvar... å det är inte så lite det, men oooo så bra det blir när det blir klart.
Jag har konserverat röda och gula betor, lagt in de in ättikslag och provsmakat. De smakar precis som de man köper i affären, så det blir gott att ha i vinter.
Den här dagen veks till att slöa och vika tvätt, typ. Blev inte så. Solen sken och jag hade fått svar från Åsby handelsträdgård angående rosen jag letat efter, och det visade sig att de hade fyra ex. Så efter frukosten stuvade jag in barnen i bilen och åkte en dryg timme för att ta mig dit. Vi hittade roserna ganska snabbt, betalade och ställde dem i bilen. Sen gick vi in och bara njöt av handelsträdgården, fikade och tittade på växter, inredning och andra skojiga saker. Tur att jag inte hade mer pengar med mig.
Vi ska alltså göra en rosenrabatt utanför köksfönstret. "Före-bilden" ser ut så här ungefär:

Det här är delen av rabatten som vi inte har gjort något med idag (glömde att ta före-bild på den delen vi jobbade med), men den såg likadan ut. Det som växer här, och har växt, är benved, någon sorts malva (som är flyttad till vår rosa rabatt), några lönnar, massa gräs, en klematis och en ros som ska vara Peer Gynt. Dessutom hittade vi någon icke namngiven ros under en del av benveden, så det blir spännande att se vad det är.
Efter plantering ser Claude Monet ut så här:

Ska bli riktigt roligt att se hur rabatten blir när den är klar... typ nästa sommar ;) Kommer naturligtvis bilder när den är klar.
Nu ska jag natta barn och vika lite tvätt. Imorgon ska det bli regn så då är det inomhusaktivitet som gäller med mer tvättvikning och uppackning av lådor osv. På fredag ska jag köpa ny spade, U bröt av den ena vi hade när han grävde upp benveden.

Idag vaknade jag med huvudvärk och ont i halsen. Sur och grinig släpade jag mig upp ur sängen och konstaterade att det regnade, idag igen. Nu har det regnat flera dar och det är inte helt välkommet. Vill ju ha lite sol med de sista veckorna på sommarlovet. Min blivande make var på bättre humör, han gick ut i trädgården direkt efter frukosten och rensade ogräs och klippte buskar. Lätt motvilligt tog även jag på mig stövlarna nån timme senare och traskade ut i trädgårdslandet, tänkte gallra lite bland betorna. Konstaterade lite snabbt att gallring blev det ingen av, nej, skörd blev det. Jag hämtade raskt en plastburk och fyllde med rödbetor, böt ut den och plockade lika mycket gula betor i en annan bunke. Plockade även av halva skörden av dill som gått i blom, några rädisor och lite tomater som var klara. Kvar att göra idag är att så en omgång rädisor till, plocka av ytterligare mangold och rabarber till krämen ikväll. Nu ska jag bara göra nånting av skörden med ;)

 

Igår gjorde jag tuppakaka av de få svarta vinbär vi fick i år. De blev få men otroligt goda. Förra veckan förvällde jag dessutom mangold och frös in inför vintern, men det finns fortfarande mängder kvar att plocka av, så jag lär få frysa in bra mycket mer. Även persiljan tar sig bra och den är ju två-årig så det lär bli nästa år med. Helt otroligt vilken skörd vi får i år :D

I övrigt är jag trött som få, men så blir det ju ibland, det får man tillåta sig. Så nu ska jag titta på tv en stund innan ajg ger mig ut i trädgårdslandet igen. Å imorn blir det att lägga in betor i ättisklag och förvälla och frysa in en del av dem med. Sen är det bara att vänta på nästa skörd, för det blir minst (!) lika mycket till. Gott!!!

 

Ha en lugn och skön söndag allihop!

 

btw, så här såg det ut när jag kokade mangold förra gången ;)