Muf... eller hur man gör två barn besvikna på två timmar
Igår var jag på muf (muntlig förberedelse) i tingsrätten angående mina två barn. Vet egentligen inte vad jag ska skriva, men jag ger det ett försök. Vi kom dit, jag och mitt ombud, och J var redan där med sitt ombud. Vi satte oss en bit ifrån och pratade en stund och hans ombud kom och ville kolla av lite vad som hänt sen sist osv. Säga vad man vill om J, men hans ombud är iaf jäkligt trevligt och en sympatisk människa.
Mötet började med formalia och sen blev det mer av en diskussion än något annat. Jag visste ärligt inte om jag skulle skratta eller gråta större delen av tiden. J började med att ljuga domaren rätt upp i ansiktet, en lögn som direkt genomskådades. Han fortsatte med att svammla och kasta tekniska, medicinska termer omkring sig gällande allergier. Domaren fattade noll och vände sig till mig istället. J sa emot sig själv ett antal gånger, vägrade samarbeta osv osv. Det slutade med att vi kom framt ill en överenskommelse om att L ska vara hemma hos honom EN dag i veckan, så vida L vill det och inte reagerar allergiskt mot hundarna. Gör hon det så ska vi göra om. V kommer fortsätta som tidigare, men med löfte från J att jag inte behöver tvinga henne om hon inte vill.
Så långt är det väl ok, det kommer ju trots allt sluta med att L kommer vara där en gång och sen komma hem ganska snabbt och inte åka dit mer pga allergin (hon har ju reagerat på hundar tidigare).
Men när jag berättade hemma blev det annat ljud i skällan. L reagerade med att helt enkelt, rent spontant, säga "nej!" när jag talade om att hon skulle få vara hos sin pappa varje söndag, så länge hon själv vill det. V reagerade, som befarat, med ilska. Hon skrek åt mig, sparkade på saker, var allmänt orolig hela kvällen och förklarade ljudligt att hon var arg. Arg på mig för att jag inte hade ordnat så hon får vara mer hos mig, arg på sin pappa för att han inte låter henne och för att han skaffade hundar trots Ls allergi, hon var arg på domstolen som inte lyssnade på det hon sa...osv... När jag talade om för henne att hennes pappa hade lovat att jag inte skulle behöva tvinga henne utan att hon bara behöver säga till om hon vil stanna, blev hennes svar: Det där säger han bara, han menar det inte.
Jippi :(
Idag är jag helt väck, vet fortfarande itne om jag ska skratta eller gråta. Men är full av tillförsikt om att det kommer ordna sig. Synd bara att det är en vecka kvar innan jag ska träffa min terapeut.
Positivare är att jag snart gått igenom alla manualer på alla test jag ska kunna, och det börjar bli dags att komma igång med testning snart :D jag trivs fortfarande lika bra, önskar att den här praktiken aldrig skulle ta slut.
Puss o Kram på er alla goa människor, nu ska jag återgå till arbete.
Mötet började med formalia och sen blev det mer av en diskussion än något annat. Jag visste ärligt inte om jag skulle skratta eller gråta större delen av tiden. J började med att ljuga domaren rätt upp i ansiktet, en lögn som direkt genomskådades. Han fortsatte med att svammla och kasta tekniska, medicinska termer omkring sig gällande allergier. Domaren fattade noll och vände sig till mig istället. J sa emot sig själv ett antal gånger, vägrade samarbeta osv osv. Det slutade med att vi kom framt ill en överenskommelse om att L ska vara hemma hos honom EN dag i veckan, så vida L vill det och inte reagerar allergiskt mot hundarna. Gör hon det så ska vi göra om. V kommer fortsätta som tidigare, men med löfte från J att jag inte behöver tvinga henne om hon inte vill.
Så långt är det väl ok, det kommer ju trots allt sluta med att L kommer vara där en gång och sen komma hem ganska snabbt och inte åka dit mer pga allergin (hon har ju reagerat på hundar tidigare).
Men när jag berättade hemma blev det annat ljud i skällan. L reagerade med att helt enkelt, rent spontant, säga "nej!" när jag talade om att hon skulle få vara hos sin pappa varje söndag, så länge hon själv vill det. V reagerade, som befarat, med ilska. Hon skrek åt mig, sparkade på saker, var allmänt orolig hela kvällen och förklarade ljudligt att hon var arg. Arg på mig för att jag inte hade ordnat så hon får vara mer hos mig, arg på sin pappa för att han inte låter henne och för att han skaffade hundar trots Ls allergi, hon var arg på domstolen som inte lyssnade på det hon sa...osv... När jag talade om för henne att hennes pappa hade lovat att jag inte skulle behöva tvinga henne utan att hon bara behöver säga till om hon vil stanna, blev hennes svar: Det där säger han bara, han menar det inte.
Jippi :(
Idag är jag helt väck, vet fortfarande itne om jag ska skratta eller gråta. Men är full av tillförsikt om att det kommer ordna sig. Synd bara att det är en vecka kvar innan jag ska träffa min terapeut.
Positivare är att jag snart gått igenom alla manualer på alla test jag ska kunna, och det börjar bli dags att komma igång med testning snart :D jag trivs fortfarande lika bra, önskar att den här praktiken aldrig skulle ta slut.
Puss o Kram på er alla goa människor, nu ska jag återgå till arbete.
Kommentarer
Trackback