life in progress.... or regress?
Oj oj oj, vad det var längesen jag skrev nåt. Jag har påbörjat min praktik på Rättspsykiatriska kliniken i Örebro nu iaf, och hej vad rätt det känns :D Kollegorna är underbara, arbetsuppgifterna stimulerande och patientern förvånandsvärt lugna och "normala". Hittills har jag varit på avdelningarna och bara "hängt med" för att se vad de gör där, läst in mig på PCL-SV, PCL-R, HCR-20 och några andra bedömningsinstrument, samt påbörjat en första riskanalys, vilket innebar en pappershög på ca 2 dm (på höjden då) journaler som jag plöjt igenom. Men detta journalläsande har gjort mig lite...ehm... nej, mycket, konfunderad över vad fan psykvården håller på med egentligen. Här har vi då en patient som farit in och ut på allmänpsyk de senaste X-många antal åren, LPT:ats en vecka eller två, skrivits ut och sedan kommit tillbaka några dagar senare igen. Ingen psykologkontakt utom en kort (!) utredning, inga samtal, ingen behandling... prat om behandling visst, men inget hände. Tacka fan för att människan blir desperat. Så just nu upplever jag en enorm frustration, dels över den sk psykvården som uppenbarligen inte gör annat än delar ut tabletter och hoppas att problemet ska försvinna (när det istället egentligen blir värre pga förstärkning) och dels över att enskilda människor inte kan ta sitt ansvar som människor och börja bete sig som vuxna. Mer än så kan jag inte säga pga sekretess..... men jag blir så frustrerad!!!!! Samtidigt vidhåller jag att jag hamnat på helt rätt ställe, njuter av att åka dit på morgonen (även om jag är äckligt trött) och bara generellt stortrivs där jag är :).
Förra måndagen var jag med V till soc, för att hon skulle få säga sin mening. Jag frågade henne inte efteråt om vad som hade sagts, utan talade bara om att om hon ville berätta så fick hon, å om hon inte ville så var det lika ok det med. Hon sa inget. Idag kom pappret med posten. Det sa lika mycket det.... ingenting. Mer än att V skulle vilja bo som nu OM hennes lillasyster kunde bo hos pappan. Ja men är inte det självklart? Hon saknar ju sin lillasyster. Sen stod det "ibland blir pappa arg och då är det inte så roligt", det vet vi ju.... han gormar o skriker och slår i saker när han blir arg :S. Han hade förnekat allt våld och hot, å dessutom sagt att samarbetet funkat jättebra innan lilltösen blev allergisk. Det var ju kanske inte helt sant då....
Nåja, så nu sitter jag här och är frustrerad över människor i allmänhet, och vissa i synnerhet, och har lite oro/ångest inför måndagens muf.
Å andra sidan: Jag har världens underbaraste man som vill dela sitt liv med mig och barnen, som hjälper och stöttar i allt och bara är allmänt... underbar! Jag har dessutom världens underbaraste barn som lyser upp min tillvaro 86400 sekunder per dygn. Jag har eget kontor, har hamnat där jag vill vara yrkesmässigt, har kommit igång så smått med uppsatsen och har skaffat mig en jättesöt Fiat Brava. Ja just det... jag har köpt bil!!! Jag skrapade rent mina sparkonton och sparade mig närmare 60 minuters resväg per dag, t/r då.
Livet är underbart och imorgon ska ajg på möte med riskanalysgruppen och öva PCL-R ,plus gå på föreläsning anordnad för och av personalen på rättspsyk. Å jag har världens bästa handledare!!!!
Trött som skrutt är jag, men över lag så är livet härligt att leva just nu... å snart är det vår ;D
Grattis till bebisen A, förresten! Å välkommen till världen lilla S, må du leva många, långa, lyckliga år!!
Puss o kram på er alla underbara männsikor!
PS. Vintern är fortfarande kvar... det har snöat flera dm till sen jag skrev sist, och trots takdropp på soldagarna så är det fortfarande minusgrader ute.
Förra måndagen var jag med V till soc, för att hon skulle få säga sin mening. Jag frågade henne inte efteråt om vad som hade sagts, utan talade bara om att om hon ville berätta så fick hon, å om hon inte ville så var det lika ok det med. Hon sa inget. Idag kom pappret med posten. Det sa lika mycket det.... ingenting. Mer än att V skulle vilja bo som nu OM hennes lillasyster kunde bo hos pappan. Ja men är inte det självklart? Hon saknar ju sin lillasyster. Sen stod det "ibland blir pappa arg och då är det inte så roligt", det vet vi ju.... han gormar o skriker och slår i saker när han blir arg :S. Han hade förnekat allt våld och hot, å dessutom sagt att samarbetet funkat jättebra innan lilltösen blev allergisk. Det var ju kanske inte helt sant då....
Nåja, så nu sitter jag här och är frustrerad över människor i allmänhet, och vissa i synnerhet, och har lite oro/ångest inför måndagens muf.
Å andra sidan: Jag har världens underbaraste man som vill dela sitt liv med mig och barnen, som hjälper och stöttar i allt och bara är allmänt... underbar! Jag har dessutom världens underbaraste barn som lyser upp min tillvaro 86400 sekunder per dygn. Jag har eget kontor, har hamnat där jag vill vara yrkesmässigt, har kommit igång så smått med uppsatsen och har skaffat mig en jättesöt Fiat Brava. Ja just det... jag har köpt bil!!! Jag skrapade rent mina sparkonton och sparade mig närmare 60 minuters resväg per dag, t/r då.
Livet är underbart och imorgon ska ajg på möte med riskanalysgruppen och öva PCL-R ,plus gå på föreläsning anordnad för och av personalen på rättspsyk. Å jag har världens bästa handledare!!!!
Trött som skrutt är jag, men över lag så är livet härligt att leva just nu... å snart är det vår ;D
Grattis till bebisen A, förresten! Å välkommen till världen lilla S, må du leva många, långa, lyckliga år!!
Puss o kram på er alla underbara männsikor!
PS. Vintern är fortfarande kvar... det har snöat flera dm till sen jag skrev sist, och trots takdropp på soldagarna så är det fortfarande minusgrader ute.
Kommentarer
Trackback
